Karin Ålund

Jag klarade mig! Det gick över förväntan att åka skidor i onsdags. Inga brutna ben eller stuckade fötter. Lite synd om Jimmy dock som blev mitt offer för dagen. Råkade vid flertal tillfällen praktiskt taget köra över han i backen. Tur att han är en såpass erfaren skidåkare så han efter bästa förmåga kunde väja och undvika några större olyckor. Självklart skyllde jag alla dessa hjältedåd på blötsnö...
Det är roligt med snö och det är roligt med skidor men träningsvärken dagen efter önskar jag inte ens min värsta fiende.

Idag har varit en svår dag. Jag har alla dessa tankar i mitt huvud som snurrar runt, runt. Jag tar in minsta lilla intryck och nöter sönder och analyserar det i mitt huvud. Jag misstolkar, missförstår och vänder på alldeles för mycket. Detta påverkar mig själv och alla omkring mig negativt. Jag måste komma på ett sätt att låta onödiga saker passera mig. Jag önskar ofta att mitt liv såg annorlunda ut. Att jag var någon annanstans. Jag vet inte vart, men någonstans bättre. En tår föll från mitt öga idag när jag skådade bilder från andra sidan jorden där en person jag tycker mycket om befinner sig. Jag kan inte låta bli att längta mig bort. Varför ständigt denna längtan? Till vad egentligen? Kan man aldrig vara nöjd med det man har. Jag må ha ömsat skinn, men vet inte hur jag ska göra mig av med det. Det har etsat sig hårt fast i mig.

Jag är len som en babybutt. Jag har legat i badet i en halvtimme och tafsat på mig själv med peelingvantar. Nu har jag ömsat skinn och är len som en babys bakdel. Det är ganska skönt att ömsa skinn, både fysiskt och psykiskt. Jag har gjort båda. Var på det, förhoppningsvis, sista besöket hos psykologen idag vilket känns oerhört bra. Jag har faktiskt kommit nånstans, en bit på vägen, även om det är svårt att se det långsiktigt. Mitt stora projekt nu är att få upp allt som har med själv att göra, självkänsla, självförtroende och självinsikt. Det är dags att affirmera och bekräfta mig själv, bara handlingar ger förvandling! Det är på tiden att jag börjar leva i nuet och vårda det.

Imorgon ska jag åka skidor. För första gången på tre år. Jag som innan jag flyttade till Falun brukade stå på ett par skidor varje dag det fanns snö på vinterhalvåret. Jag är rädd för att jag har glömt hur man gör och kommer bryta ett par ben. Det återstår att se. Antagligen kommer ni, från och med imorgon, att kalla mig för bambi.

Jag och rocknalle ska kolla på Rockbjörnen på torsdag i Stockholm. Kommer bli prima!

Karin Ålund, mest framförhållning i hela världen.. NOT! Jag ska flytta imorgon och har inte packat ens hälften av min lägenhet. Helt plötsligt finner man sig tiden man inte hade tidigare till att göra onödiga saker såsom att rensa på datorn och sitta på facebook i flera timmar. Detta är ett litet urval av det ingenting jag gjort när jag borde packa. Men jag försöker ta det piano, har hela natten på mig.

Charlotte Forström, en människa fylld av energi och gläjde. Vi har väldigt roligt tillsammans och är lika spontana och knäppa. Detta rödhåriga yrväder lyckades med den snygga bravuren att sitta på mitt huvud i över en minut utan att förstå det på Harrys dansgolv. Glada i hågen bägge två givetvis. Om jag någon gång kännt mig som en död sill så var det då. Denna händelse efterföljdes av ett något ångestfyllt och ursäktande sms med texten "Förlåt att jag satt på ditt huvud"

Charlotte, tack för bulan i huvudet och tack för att du finns!

Ja, det är sant. Tack vare en person jag tycker väldigt mycket om och två skyltdockor så kom jag till insikten, nu räcker det! Vad går jag och väntar på? Jag kom fram till att mitt liv behöver en radikal förändring. Och den är påväg att ske. Jag börjar må lite bättre för var dag som går. Trots att jag är väldigt tankspridd och har många bekymmer så är jag ändå glad. Jag tror den här våren som väntar kommer bli tuff men ändå helt underbar.

Jag har drabbats av sällskapssjukan. Jag vet inte hur eller när men jag har fått den. Jag har försökt nästan hela dagen att hitta bot. Jag har pratat hål i huvudet på alla jag känner, druckit litervis med mjölk, tankat hem 500 rock´n´roll låtar men inget hjälper. Jag håller på att packa min lägenhet och blev otroligt glad över en upptäckt jag gjorde längst ner i en låda, min tamagotchi! Jag fick den av syrran för två jular sen och den har bringat mig mycket nöje under dessa år. Nu är batteriet tyvärr tomt efter att far min matat den med 200 muffins så den fick sanitära problem och dog. Jag ska genast skynda iväg och fixa ny styrka till den imorgon. Förhoppningvis kan den bota mig. Jag ska googla min sällsynta sjukdom. Jag sätter allt mitt hopp till Google. Google har alltid hjälpt mig i vått och torrt. Vem behöver allmänbildning när det finns Google!?